KLÄDER

• 10 – 40 kg CO2e utsläpp, beroende på energislag och fiber eller material.
• 7 000 – 29 000 liter vatten, beroende på fiber och produktionsmetod.
• 1,5 – 6,9 kg kemikalier, beroende på fiber och produktionsmetod.

När kläderna är färdiga skickas de oftast från fabriken till ett centrallager och sedan vidare till butiker. Vanligtvis transporteras stora mängder kläder i containrar vilket är en effektiv metod och jämfört med de omfattande miljöeffekterna från klädproduktion är transporternas påverkan på klimatet relativt liten. Däremot skulle en bättre användning av förpackningar och temperaturreglering kunna minska kemikalier som idag behövs för att skydda mot fukt och mögel. 

Mänskligt beteende och fast fashions slit-och-släng-mentalitet är centrala problem för textilindustrins klimatpåverkan. En övergång till ett mer hållbart synsätt, där kläder används längre, är avgörande. Att fördubbla ett plaggs livslängd kan minska klimatpåverkan från nyproduktion med nästan 50 procent, förutsatt att inget nytt plagg köps under samma tid. Ur ett hållbarhetsperspektiv bör ett plagg hålla 15 år och klara 270 användningar. Ett ultra fast fashion plagg idag används ca sju gånger. 

En stor andel av våra kläder är tillverkade av bomull. Bomull ses ofta som en naturlig och ren produkt men har i verkligheten ett ganska smutsigt förflutet. Bomullsodling är ett av världens mest kemikalieintensiva jordbruk och bomullsplantan är mycket vattenkrävande. För att odla ett kg bomull krävs det i genomsnitt 10 000 liter vatten och räcker till fem till sex t-shirts. Odlingen skadar inte bara miljön utan även de som arbetar på fälten och exponeras för kemikalierna. Läs mer om bomull här.

Andra vanliga material är syntetfibrer som polyester, polyamid (nylon) och akryl. Dessa framställs av olja som förädlas i flera steg. Oljeutvinning för med sig flera miljöproblem som utsläpp av växthusgaser och flera hälso- och miljöfarliga ämnen. I framställningen används även mycket kemikalier.

Så kallade regenatfibrer, som viskos och lyocell (som även kallas Tencel), tillverkas av cellulosa från främst pappersmassa men även från bambu. Framställningen av viskos orsakar stora försurande svavelutsläpp och flera kemikalier som kan förorena vattnet används. Lyocell har mindre miljöpåverkan än viskos och processen är helt svavelfri. På Naturskyddsföreningen kan du läsa mer om de olika textilfibrerna.

Från tråd till tyg

I processen från råvara till färdig produkt finns många miljöbelastande moment. I textilindustrin används stora mängder kemikalier vid spinning, vävning, tvättning och, inte minst, färgning. Mellan 1,5 och 6,9 kg kemikalier går åt för att producera ett kilo textilier. Inte sällan släpps förorenat vatten ut i naturen och förgiftar floder, sjöar och grundvatten. Textilproduktionen står för omkring 20 procent av de globala vattenföroreningarna. Dessa föroreningar orsakas främst vid färgning och appretering, det vill säga efterbearbetning av textilierna. Kemikalierna som används innebär även en hälsorisk för de som arbetar i textilindustrin och bor i områdena runt fabrikerna. Det finns exempel på områden i Kina och Indien där grundvattnet har blivit förorenat av färg- och beredningskemikalier. Färskvatten har därmed blivit en bristvara på grund av textilindustrin i vissa regioner.

Ett av de stora problemen med de här färgerna är att de är gjorda för att inte brytas ner – man vill ju att ens plagg ska ha samma färg även två år senare – det gör också att de inte bryts ner i miljön. En av de vanliga blå färgerna som används (Reactive blue 19) har en halveringstid på 46 år under normala förhållanden, alltså efter 46 år är bara hälften av färgen borta. Färgerna som används för att färga tyg är dessutom ofta cancerframkallande. Detta kan ställa till stora problem för både miljön och textilarbetare.

Förutom färgning av tyg används även andra hälso- och miljöfarliga metoder för att skapa önskade modetrender, till exempel sandblästring för att få jeans att se slitna ut. Vid sandblästring skickas sand med tryckluft på tyget för att nöta bort färgen. Under denna process riskerar arbetarna att andas in kvartsdamm som kan orsaka sjukdomar, bland annat den obotliga sjukdomen stendammslunga. Metoden är förbjuden i Europa men förekommer fortfarande i Sydostasien och Nordafrika. 

Från tyg till plagg

De flesta klädföretag äger inte fabrikerna där kläderna tillverkas utan anlitar leverantörer och underleverantörer, främst i låglöneländer. Textilindustrin i dessa länder brottas med dåliga arbetsförhållanden och låga löner för de arbetare som syr upp våra kläder. Ofta är det unga kvinnor som, istället för att utbilda sig, behöver arbeta i fabriken för att kunna försörja sina familjer på landsbygden. Textilarbetarnas lön är sällan högre än den lagstadgade minimilönen i landet, som ofta är så låg att den inte går att leva på. Trots att de arbetar upp till 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. I Bangladesh höjdes minimilönen för textilarbetare i december 2023 till 12 500 TAKA (ca 1 100 SEK) i månaden. Trots det är lönen nästan 52% lägre än levnadslönen, det vill säga vad som anses behövas för en rimlig levnadsstandard. Arbetarnas lönekostnader brukar utgöra ca 0,5%–3% av den totala produktionskostnaden för ett klädesplagg.

Tips för att stötta en hållbar klädindustri

• Välj certifierade material. Leta efter kläder med certifieringar som GOTS (Global Organic Textile Standard) eller Fair Trade, som garanterar både miljövänliga och etiska produktionsmetoder. 
• Kvalitet före kvantitet. Investera i högkvalitativa plagg som håller längre istället för att köpa billiga kläder som slits snabbt. Undvik all typ av fastfashion.
• Stöd transparenta varumärken. Företag som öppet redovisar sin produktion och leveranskedja är ofta mer pålitliga när det gäller hållbarhet.
• Köp second hand. Att köpa second hand bidrar till att minska nyproduktion av kläder. Det finns redan tillräckligt med kläder för att räcka sex generationer framåt.

Sidan uppdaterades 2025.